Vi pratade om döden

Du frågade mig om jag tror på något och jag sa att jag tror det finns något mäktigt som gör att allt blir bra till slut, att det alltid finns ett ljus i mörkret. Du berättade till mig att du tror man börjar tro först då när man är nära slutet, när man är i total panik och är så rädd att man inte vet på vilken fot man skall stå. 

Berättade att jag vill att hälften av min aska sprids ut i havet (använde min fabulösa vocabulario och förklarade aska på spanska som pulver av en kropp) Sedan funderade vi om det faktiskt är sant att naglarna och håret fortsätter växa efter döden, "tänk så snuskigt!" -sa du. 

Sedan berättade du för mig hur nyfiken du är över vem som kommer vara på din begravning. Vi planerade våra begravningar från början till slut i vareviga detalj. Min innehöll "Don't worry be happy" med gospelkör med svarta kvinno-tjockisar som sjunger och klappar händerna och vi skrattade så det tog ont i magmusklerna när vi fantiserade alltihopa. Trodde aldrig det skulle vara så roligt att prata om döden. Dessa stunder kommer jag aldrig att glömma