mi cuarto precioso y mi cama enormeeeee
När mitt i allt året blir till månader, månader blir till veckor, veckor blir till dagar. Då kickar rädslan in riktigt ordentligt. Under 50 dagar kvar och jag vill inte tillbaka. Vill tillbaka till de jag älskar men resten vill jag inte åka tillbaka till (okej rågbröd, skyr juggis, norrmark&lande vill jag också ha och åka till) Men allt blir som vanligt. Kommer få tristess-ångest. Kommer ha så svårt att vänja mig vid vardagen. Här har allt varit så nytt och spännande hela tiden. Och sedan när konversationerna dör ut med mina älskade i Spanien vad händer då?? Sen när de redan glömt bort oss och fortsätter livet precis som de gjorde för 10 månader sedan. Jag blir ledsen och glad ledsen och glad om och om igen. Som om jag går igenom freakin menopause i förväg.
Igår hade jag alla mina bästa vänner på plats. Vi åkte och spelade lazergame för att sedan fortsätta hem till Elena där vi alla åt middag och tittade på Eurovisionen. När jag sprang omkring där i lazergame arenan och lyssnade på skriken och skratten av mina nya 17 vänner fick jag alldeles klump i magen. Vill inte att det tar slut, NÅNSIN. Allt är ju så roligt med dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar